Kontakt

Karina Rhodin
Ekavägen 113
761 73 Norrtälje
Tel 0734 077 033
Mail: karina@corragio.se

Lisa

Mina

Mojje Och Jago

Cane Corso

Historisk bakgrund

Historien om Cane Corson, sammanfaller väldigt väl med det italienska folket, i all välfärd och misär. Rasen, räddad de senaste åren från vad som tyvärr verkade vara oundvikligt och ödesdigert, når oss med en knapp men fortfarande betydande historisk och ikonografisk bakgrund från vilken ett fåtal entusiaster har försökt rekonstruera rasens ursprung.

Bakgrunden till namnet ”Corso" är fortfarande osäkert. En hypotes är den som indikerar grekiskt ursprung: KORTOS = stenmur och från Latin: COHORS = väktare av innergård.

Cane Corson, har över århundraden behållit genom naturlig selektion den närmsta möjliga kontakten med omgivningen och rollerna som människan har bett denna värdefulla följeslagare att spela. Vi pratar om de svåra tiderna då framgången och överlevnaden för en ras enbart berodde på deras förmåga att utföra arbete, eftersom valet att föda upp och behålla en hund enbart var en ekonomisk sak. Cane Corson, som vi kan beundra idag är det bästa beviset för teorin som påstår att när en ras visar upp vissa morfologiska och mentala beteenden beroende på arbetet den ska klara av, då är rasen i harmoni i både form och balanserat beteende.

Cane Corsons historia, är inte bara väldigt levande utan även extremt aktuell, som om tiden har sprungit iväg. Corson har bevarats från dess stamfäder, "Molossi" av Epiro och "pugnaces" av Rom, använda i krig och för arena shower, det aggressiva och stridiga temperamentet nödvändigt för att framgångsrikt nå sitt mål, utan tvekan och med förvånade kraftfull styrka.

Genom kontakt med människan i sociala situationer har den lärt sig att endast reagera då det är nödvändigt och blivit en utmärkt tolkare av mänskliga gester. Med dessa karaktärsdrag har Cane Corson överlevt tills idag. I de mindre byarna i södra Italien är fortfarande en mångahanda hund en väsentlig följeslagare.


Funktion
Historiskt har cane corson använts till allehanda uppgifter då den är avlad för att vara sin förare till lags. Efter tiden som kamphund på arenorna har rasen använts bl a som jakthund på storvilt som t ex varg och björn, men även till jakt på grävling och piggsvin för att ta några exempel på mindre djur. Cane corson har även använts som fångvaktarhund. Enligt en lag från 1750 förbjöds man att jaga förrymda fångar med cane corso. Bönderna har haft ovärderlig hjälp av rasen när det gällde att vakta boskap, getter och svin. Cane corson hjälpte även till att transportera djuren till slakt, andra betesmarker eller försäljning och var då även vakthund på vägen, mot både rovdjur och rövare. Den har hjälpt slaktare förr genom att hålla fast djuren i nosen om slaktaren skulle missa med kniven. Har också genom alla tider vaktat mark och egendom, även hö- och halmstackar som på sin tid var mycket värdefulla som foder åt djuren under hela vintern. Vid behov, eller på kommando, har den försvarat.

Cane Corson har alltid levt och hjälpt människorna på den italienska landsbygden. Behovet av en en stark, snabb, smidig, modig och aggressiv hund har hela tiden funnits bland folket på landsbygden. Den har i princip hjälpt alla som bodde på bondgårdarna, såsom väktaren, svinaherden, jägaren mm.

Cane Corsons uppgifter i korthet:

Som jakthund användes Corson på björn, grävling (idag förbjudet), vildsvin, piggsvin samt varg och räv. Utterjakt förekom bland de som bodde vid flodernas deltan. Man använde tre olika typer av hundar. Blodhundar för att sniffa upp bytet, vinthundar för att förfölja och trötta ut det och så Cane Corson för att hålla fast bytet tills jägaren kom och kunde döda det eller så skötte den själv själva dödandet. Ofta förekom det korsningar mellan dessa hundar för att kunna utnyttja de olika kvalitéerna hos dessa olika hundar. Om så skedde så använde man
alltid en Cane Corso hane. Man ansåg att Cane Corson var den mångsidigaste av dessa hundar. I jakten valde man oftast Cane Corson pga dess styrka och mod. Vid vildsvinsjakt så använde man den för att hålla fast bytet tills jägaren kunde komma med sitt gevär eller spjut och döda svinet. I grävlingsjakten så skötte Cane Corson hela jakten själv. Den sniffade upp grävlingen och dödade den. Där föredrog man ljusa fawn hundar då dessa i färg skiljde sig mest från grävlingens färg. Denna aktivitet skedde nattetid och jägaren ibland kunde behöva klubba ihjäl grävlingen själv och ville inte råka träffa sin hund. Vid jakt på varg så använde man Cane Corsos och Greyhounds eller en mix av dessa två och denna jakt var för dom välbeställda. Rävjakt skedde oftast bland vinrankorna då mössen frodades i dess jordar. Där lät man två Corsos patrullera en halva var, mötas på mitten och sen gå
sin halva igen.

När det gällde vaktjobbet på gårdarna så hade man en väktare som red runt ägorna med ett par Cane Corsos vid sin sida. Dessa Canar skulle angripa alla inkräktare om det så var en räv eller en människa. Cane Corson användes även för ett speciellt jobb och det var att vakta höbalarna, det var ju där maten till kreaturen fanns men man förvarade även is i dessa och då blev dom ju extra värdefulla. Man föredrog då den fawn färgade Cane Corson för den smälte in i balarna och ansågs av de äldre att vara lika "eldfängda" som halmen de vaktade.

En annan arbetsuppgift var att hjälpa den som hade hand om mulorna. Dessa envisa djur rymde ofta då dom var lastade, då smög Cane Corson efter mulan, tog tag i skänklarna och ledde mulan tillbaka till föraren. Mulorna hade stor respekt för dessa hundar.

Getherden hade dom mest aggressiva av Cane Corsona, dels för att han levde väldigt isolerad i bergen men dom hade även vissa knep för att göra sina hundar så aggressiva som möjligt. Dom stängde bland annat in dom i mörka hålor. Svinaherden använde Cane Corson bla då suggan skulle föda sina kultingar. De gjorde alltid detta i skogen, så man släppte hunden som följde dom skrikande kultingarna, tog suggan i trynet eller i örat, på detta sätt så imobiliserades suggan, och svinaherden kunde plocka upp kultingarna och föra dom till stian.

Även slaktaren använde Cane Corson för att hålla fast tjurar och kossor. Det var faktiskt även slaktaren som såg till att den genetiska mångfalden upprätthölls då han bodde i staden men reste runt bland gårdarna med sin hund. Ibland blev det bråk men inte alltför sällan så blev det en parning.


Idag används många fortfarande till olika former av vakthundar, främst på gårdarna. Några används även till jakt. Nya uppgifter på senare tid är som polishund, bevakningshund, inom sök, räddning, skydd och spår samt lydnad. Det finns en del cane corso med skyddshundsbeteckning upp till SchH3 och IPO3. De flesta är ändå aktiva familjehundar utan direkta arbetsuppgifter.

Cane corson kallas för molossernas atlet och är trots sin storlek mycket vig och rörlig.

Mentalitet
Cane corson är idag en mycket lojal hem- och familjekär ras och vanligtvis mycket bra med barn. Den månar om hela familjen och de husdjur som eventuellt igår och är mycket lyhörd för ägarens önskemål. Har lätt för att lära och lyssnar mycket på rösten. Cane corson ska vara stabil mentalt, vaksam och uppmärksam, med vaktinstinkt. Den är inte alltid förtjust i främlingar utan kan ignorera dessa, den ska dock inte vara för reserverad utan acceptera hantering av de personer ägaren godkänt. Rasen behöver en del social miljöträning under uppväxten för att utvecklas optimalt.

Cane corson är aktiv och rörlig och kräver ett visst mått av motion och rörelsefrihet, samtidigt som den även har typiskt lugnt molosstemperament. En allround aktiv sällskapshund med i många fall flera goda bruksegenskaper.

Hittills finns ingen ordentlig mental dokumentation på rasen varken här i Sverige eller i hemlandet. Några utställningsdomare har dock i sina kritiker påpekat en del reserverade/rädda hundar och även enstaka fall av aggressivitet även om majoriteten av utställda hundar är öppna och trevliga.

( Denna texten är tagen från RAS som finns i sin helhet på www.RACC.nu)

 

Svensk original standard, SKK's Standardkommitté 1999-10-05

Ursprungsland: Italien
Användningsområde: Vakthund
FCI-klassifikation: Grupp II, sektion 2.2
Bakgrund/ändamål:   Rasen härstammar främst från de gamla romerska Molosserhundarna. Från att tidigare varit spridd över hela Italien har rasen under senare århundraden bevarats i och runt regionen Apulien i södra Italien. Rasnamnet kommer från latinets "cohors", som betyder "försvarare och väktare av gården".
 
Helhetsintryck:   Cane Corso skall vara en medelstor till stor hund, robust och kraftig men ändå med en viss elegans. Den skall ha kraftfull och torr muskulatur.
 
Viktiga måttförhållanden:   Huvudets längd skall närma sig 36% av mankhöjden. Rasen skall vara något längre än den är hög.
 
Uppförande/karaktär:   Cane Corso är väktare av egendom, familj och boskap. Rasen är synnerligen vig och den är lättlärd. Förr användes den till att driva boskap och till jakt på storvilt.
 
Huvud:   Huvudet skall vara stort och typiskt för en moloss. Skallens och nosryggens plan skall vara något konvergerande.
 
Skallparti:   Skallen skall vara bred. Vid okbågarna skall bredden vara densamma eller något överstiga skallens längd. Skallen skall vara konvex i sin främre del för att sedan bli tämligen flat i förlängningen mot nackknölen. Pannfåran skall vara markerad.
 
Stop: Stopet skall vara markerat.
Nostryffel:   Nostryffeln skall vara svart och stor med stora, vida näsborrar. Den skall ligga i linje med nosryggen.
 
Nosparti:   Nospartiet skall vara tydligt kortare än skallen, kraftigt och kvadratiskt. (nosparti och skalle skall förhålla sig som 1:2) Det skall vara nästan lika brett som långt med parallella sidolinjer. Nosryggens profil skall vara rak.
 
Läppar:   Läpparna skall vara måttligt nedhängande och täcka underkäken så att nospartiets nedre profil bildas av läpparna.
 
Käkar/tänder:   Käkarna skall vara stora, kraftiga och böjda. Svagt underbett. Tångbett tolereras men är inte önskvärt.
 
Ögon:   Ögonen skall vara medelstora, ovala, svagt framträdande med rakt framåtriktad blick. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Ögonfärgen skall vara så mörk som möjligt i harmoni med pälsfärgen. Uttrycket skall vara intressant och uppmärksamt.
 
Öron:   Öronen skall vara trekantiga, hängande och vara högt och brett ansatta, väl ovan okbågarna. Kuperade öron har nästan alltid formen av en liksidig triangel.
 
Kupering av öron är förbjudet i Sverige.
 
Hals: Halsen skall vara stark, muskulös och lika lång som huvudet.
 
Kropp:   Kroppens längd skall något överstiga mankhöjden. Kroppsbyggnaden skall vara kraftfull men inte undersätsig.
 
Manke: Manken skall vara markerad och högre än korset.
Rygg: Ryggen skall vara plan, mycket muskulös och stram.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och starkt.
Korset: Korset skall vara långt, brett och svagt sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara välutvecklad i tre dimensioner och nå till armbågarna.
Svans: Svansen skall vara tämligen högt ansatt och mycket tjock vid roten. I hemlandet är den oftast kuperad vid fjärde kotan. Under rörelse bärs den högt, men aldrig rullad eller rakt upprättstående.
Framställ:
Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa och snedställda. Skuldrorna skall vara mycket muskulösa.
Överarm: Överarmarna skall vara starka.
Underarm: Underarmarna skall vara raka och mycket kraftiga.
Handlov: Handlovarna skall vara elastiska.
Framtassar: Framtassarna skall vara som kattassar.
Bakställ:
Lår: Låren skall vara långa och breda med konvex bakre linje.
Underben: Underbenen skall vara starka och torra.
Has: Haslederna skall vara måttligt vinklade.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara kraftiga och seniga.
Baktassar: Baktassarna skall inte vara fullt lika kompakta som framtassarna.
Rörelser: Rasen skall röra sig med långt steg. Traven skall vara utsträckt. Trav är den gångart rasen föredrar.
 
Hud: Huden skall vara tämligen tjock och ganska stramt åtliggande.
Päls: Pälsen skall vara kort, glansig och mycket tjock med någon underull.
Färg: Svart, blygrå, skiffer, ljusgrå, ljust fawn (gulaktig), hjortröd och mörkt fawn, brindle. Den svarta eller grå masken hos fawnfärgade och brindlefärgade hundar skall inte sträcka sig över ögonen. En liten vit fläck i bringan, på tåspetsarna och nosryggen tolereras.
 
Mankhöjd: Hanhund: 64-68 cm, Tik: 60-64 cm. En avvikelse på +/-2 cm tolereras.
Vikt: Hanhund: 45-50 kg, Tik: 40-45 kg.
Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
 
Allvarliga fel:
  • Skallens och nosryggens plan är parallella eller konvergerar för mycket
  • nosparti där sidorna konvergerar
  • Nostryffel som delvis saknar pigment
  • Saxbett, uttalat underbett.
  • Svans som är ringlad eller vertikalt buren
  • Kontinuerlig passgång i trav
  • Storlek över eller under angivna mått
Diskvalificerande fel:
  • Skallens och nosens plan divergerar
  • Nostryffel som helt saknar pigment
  • Nosrygg som är konkav eller konvex, s.k. romersk näsa
  • Överbett
  • Ögonkanter som helt eller delvis saknar pigment
  • Blå ögon.
  • Skelögdhet
  • Svanslöshet, medfödd eller förvärvad kort svans
  • Päls som är medellång, slät eller har fransar
  • Färger som inte finns upptagna i standarden samt stora vita fläckar
Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.
 
Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen